Översikt:
Natriumkanalblockerare hämmar rörelsen av natrium in i cellerna. I HCM har de flera olika användningsområden.
Natriumkanalblockerare utvecklades huvudsakligen som antiarytmika. Vissa utvecklades som lokalanestetika. Två av dessa läkemedel spelar en viktig roll vid behandling av HCM-patienter.
VIKTIGA NATRIUMKANALBLOCKERARE FÖR HCM-PATIENTER
Disopyramid (Ritmoforine, Norpace, tidigare Durbis) hjälper till att minska gradienten hos patienter med obstruktion. Detta beror på dess förmåga att minska kraften av sammandragning av ett hjärtslag. Disopyramid används ofta, särskilt till patienter som inte har haft tillräcklig nytta av betablockerare. Taget med betablockerare är resultatet en avsevärd minskning av symtom på obstruktion för många patienter. Disopyramid används ofta innan man fortsätter till septumreduktion genom antingen myektomi eller alkoholseptumablation.
Ranolazin (Ranexa) används för att behandla kronisk bröstsmärta. Det är särskilt värdefullt för HCM-patienter eftersom nitratbaserade anginaläkemedel, som nitroglycerin, är kontraindicerade för dem som är obstruerade. Studier har funnit att ranolazin är säkert för HCM-patienter.
BIVERKNINGAR
Disopyramids effekt på hjärtats sammandragningskraft beror på att läkemedlet bromsar vagusnervens verkan. Tyvärr kan detta orsaka två viktiga biverkningar. Hos män med förstorad prostatakörtel leder det ofta till urinvägsproblem. Disopyramid tenderar också att orsaka muntorrhet hos många patienter. Det finns ytterligare läkemedelsbehandlingar som kan hjälpa till att behandla båda dessa problem.
Båda läkemedlen har andra potentiella biverkningar. En viktig effekt är att de, liksom många andra antiarytmika, tenderar att förlänga QT-intervallet i hjärtcykeln. Om QT-intervallet blir för långt, blir en farlig arytmi som kallas torsades de pointes möjlig.
